- Project Runeberg -  Tom Sawyers äfventyr /
236

(1907) [MARC] Author: Mark Twain Translator: Tom Wilson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Tom, det kanske var mörkt då — tror du di
märkte ändå, att vi inte var med?»

»Jag vet inte. Men i alla fall måste din mamma
saknat dig, så snart di kommit hem.»

Ett förfäradt uttryck i Beckys ansikte
återförde Tom till bättre insikt, och han förstod, att
han begått en blunder. Becky väntades ju icke
hem den natten! Barnen blefvo tysta och
tankfulla. Om en stund öfvertygades Tom genom ett
nytt utbrott af sorg från Becky, att samma tanke
plågade henne som honom, nämligen att halfva
söndagsförmiddagen kunde förgå, innan fru Thatcher
upptäckte, att Becky icke var hos Harpers. Barnen
sutto och stirrade på ljusbiten och observerade, hur
den sakta och obarmhärtigt smälte ihop; till sist
sågo de en half tum af veken stå ensam kvar, sågo
den svaga lågan stiga och sjunka, klättra upp på
den smala rökpelaren, dröja ett ögonblick på dess
spets, och sedan — rådde mörker, djupt, fasansfullt
mörker!

Hur långt efteråt det var som Becky småningom
kom till medvetande om att hon grät i Toms armar,
kunde ingendera afgöra. Allt hvad de visste var, att
efter en väldigt lång tid, som de tyckte, vaknade båda
upp från en sömn liknande en dödsdvala och blefvo
åter medvetna om sitt elände. Tom sade, att det
kunde vara söndag nu — kanske måndag. Han
försökte att få Becky att tala, men hennes bekymmer
voro för mycket tryckande, allt hennes hopp var
slut. Tom sade, att de måste ha saknats för länge
sedan och att man säkert nu höll på och letade efter
dem. Han skulle ropa, kanske skulle någon komma
då; han försökte, men i mörkret ljödo de aflägsna
ekona så gränslöst, att han icke gjorde om försöket.

Timmarna släpade sig fram, hungern infann
sig åter för att plåga fångarna. En del af Toms
kaka var kvar, de delade och åto den. Men det
kom dem att känna sig hungrigare än förut, den
otillräckliga munsbiten endast ökade matlusten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:55:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tmsawyer/0237.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free