Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nära färjbryggan; kanske hade han drunknat vid
sitt försök att undkomma.
Omkring fjorton dagar efter Toms räddning
ur grottan gick han för att hälsa på Huck, som nu
blifvit tillräckligt stark att tåla vid ett upprörande
samtal; och Tom tyckte sig ha åtskilligt att
meddela, som borde intressera honom. Hans väg förde
honom förbi domaren Thatchers hus, och han
stannade där för att råka Becky. Domaren och några
vänner, som han hade hos sig, gåfvo sig i samspråk
med Tom, och en af dem frågade honom ironiskt,
om han inte hade lust att gå till grottan igen. Tom
svarade ja, han var inte rädd för det.
Domaren sade:
»Ja, jag tviflar inte det minsta på, att många
tänka på samma sätt som du, Tom. Men den saken
ha vi dragit försorg för — det kommer aldrig mera
någon att gå vilse i den grottan.»
»Hur så?»
»Därför att jag för två veckor sedan lät beslå
den stora ingångsdörren med järnplåt och förse
den med lås; nycklarna förvarar jag.»
Tom blef likblek.
»Hvad fattas dig, gosse? Skynda efter ett
glas vatten någon af er — fort!»
Vattnet kom och man stänkte det i ansiktet
på Tom.
»Så där ja, nu ä’ du kry igen. Hvad var det
åt dig, Tom?»
»O, domar’n, Indian-Joe a’ i grottan!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
