Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Afhandling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sträfvanden. De gamla partierna hade genom ofrälsets brytning
med adeln blifvit temligen upplösta. Konungens
bemödanden att utplåna partiskillnaden verkade, äfven der de ej
lyckades, en ytterligare upplösning. En ny skillnad mellan
componister och anticomponister korsade den gamla
partigränsen.
Osterman, som ville behålla ett Ryssland tillgifvet parti,
insåg mycket väl, huru farlig den underhandling om
composition var, som han förde med konungen. Konung Gustafs
mening vore, att riksdagen skulle förflyta i overksamhet,
endast sysselsatt med hans faders begrafning, hans egen
kröning och hans broders förmälning. I fall intet annat
vunnes, skulle han efter riksdagens upplösning styra riket med
det honom tillgifna rådet. Compositionen skulle gifva
honom tillfälle att vinna anhängare ur båda partierna. Ryska
ministern betraktade derföre compositionsförsöken med
misstroende. Äfven gjorde han och Gooderich allt för att släcka
den uppblossande striden mellan adeln, och ofrälset, åt
hvilken öfverläggningarne om flera punkter i konungaförsäkran
gifvit ny näring. Catharina hade befallt sin minister att
söka genomdrifva den gamla konungaförsäkran oförändrad,
för att undvika den strid om 1756 och 1766 års tillsatser,
som upprört sista riksdagen. Hon ansåg konungen genom
den gamla försäkran vara skyldig att erkänna äfven alla
sednare lagligen tillkomna förändringar. Då striden om
konungaförsäkran hopsmälte med striden mellan adeln och
ofrälse stånden, blef den af mycket mera oroande
beskaffenhet. Grefve Bernstorf hade vid åsynen af de lägre ståndens
sjelfständiga framfart redan vid 1765 års riksdag uttalat den
farhågan, att ”adeln en dag kunde förlora tålamodet och
afskaka ofrälsemännens ok äfven med fara att komma i
beroende af hofvet,” och nu var ingen af de förbundna
minístrarne blind för faran af den uppblossade ståndsstriden.
Den af parterna som förlorade striden — adeln eller
ofrälset — skulle hos konungamagten söka sin hjelp[1].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
