Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
skrifvareregemente, men derefter — sedan Gustaf Adolfs
formbildande tid — i en alltmera betydande
tjenstemanna-corps, hvilken, inom kort förflyttad inom adelns egna leder,
bröt dess enighet och minskade dess motståndskraft. Om
ock en högadlig förmyndarestyrelse efter Gustaf Adolfs
död höll på att utbilda denna tjenstestat i aristokratisk
syftning, så blef detta dock endast en öfvergående fara.
Kort derefter uttalades det första ordet om kronogodsens
reduction och minskning i den höga adelns magt; detta var
förebud till centralisationens fulländning och den s. k.
suveränitetens erkännande i Sverige.
Redan 1650 satt drottning Christina såsom skiljedomare
mellan tvenne partier, af hvilka det ofrälse lika öppet
vädjade till henne, hvars magt de kallade sin frihets stolpe,
som adeln tog sin tillflykt till hennes skydd, i hvars magt
den beskyllde de andra stånden att vilja göra ingrepp.
Hos drottningen erkändes af båda partierna den afgörande
magten finnas 1). Carl X Gustaf blef arftagare af den
svåra frågan men också af den förstärkta magt, som
genom densamma tillfallit thronen. Med sitt magtspråk sökte
han gifva den äskade reductionen en begränsning 2).
Olyckligtvis kunde den ej af honom genomföras. Sedan nya
krig gjort en sådan åtgärd dubbelt nödvändig, ökades
ofrälsets och den lägre adelns klagomål. Carl XI, vorden
myndig, fann ånyo tvistefrågan inför sin thron; det var,
som man finner, ej något oerhördt i svensk statsrätt, att
konungen tillerkändes magten att lösa den efter sitt behag.
Då sjelfva tvistefrågan var utan gränser, var skiljedomarens
’) De ofrälse ståndens supplication 1650 till Hennes M:t om kronogodsens
reduction, tryckt hos Loenbom; Handl. till K. Carl XI:s Hist. Tionde Saml.
sidd. 70 ff. Riddersk:s och Ad:s besvär emot de andre ståndens vidriga
anförande, hvari adeln förklarar sin sjelfbeskattningsrätt bero af K. M:s
nåd. Skand. Handl. XXIII. 90 ff. Jfr. XXII. 108, 147. XXV. 295-308.
I en flygskrift söker Schering Rosenhane skydd för adeln i följande
erinran: Ärenderna vid en riksdag, som af regeringen endast knnna
propone-ras, bero ock vid afgörandet ytterst på öfverhetens utslag ej på ständernas
vota, ty till riksdag äro de blott kallade att troligen conferera med
hvarandra, eljest skulle ständer kunna votera konungen från krona och sceptiT
och adeln från ära och välfärd. Geijer; Sv. F:s Hist. Sedn. Afd. IV. 447.
2) Carlson; 1. c. 1. 79 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
