Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
snart lagskipning och lagstiftning förenas i samma hand,
vare sig en enväldig konungs, hersklystna aristokraters
eller en lättrörd menighets, kan man vänta denna sorgliga
företeelse af en lag för tillfället. Dock har Carl XI
skonsammare fördragit en opposition mot sitt envälde3), än
ständerna gjorde det nu. I riksdagsordningen, som kort
härefter satte kronan på ständernas välde, uttalade de, fast
för sent, huru de ville hafva regeringsformen tolkad.
Formuläret för riksdagsmannafullmagt förbjuder alla rådslag
till det fastställda regeringssättets ändring och
riksdagsordningens § 13 säger uttryckligen, att, "hvad emot
regeringsformen och ständernas frihet af hvem det ock vara må
antingen emellan eller under riksdagarne försökt vore eller
försökes, till ransakande och afdömande upptagas skall och
efter sakernas beskaffenhet till behörigt straff och bot utan
uppehåll befordras". Endast i "tillåtliga mål" egde en
riksdagsnian att fritt yttra sig. Om äfven framgent en
förbättring af grundlagarne förutsattes såsom tillåten, finge dermed
intet förstås, som lände konungamagten till fördel. När
sålunda alla lagliga vägar att åt detta håll utveckla
constitutionen voro stängda, blefvo i stället varningsropen för
hemliga försåt mot friheten så mycket tätare och den njöts
under ständig oro. Då det tillkom ständerna sjelfva både
att afgöra, om de ville anse ett angrepp mot friheten
försökt, och att öfver brottet sjelfva eller genom sina
commit-terade döma, så har riksdagsordningen sjelf grundlagt den
minoritetens rättslöshet, som så ofta fördystrar frihetstiden 4).
märkt, att man ansåg det ingen herredagsman kunde straffas för sina
yttranden. Borgareståndet hade väl förfäktat riksdagsmäns yttrandefrihet,
men två bönder blefvo dock för hårda ord till regeringsformens förklenande
kastade i fängelse och straffade. Se Bovallius; 1. c. sidd. 95 ff.
3) Man erinre sig t. ex. Liljehöks behandling 1682. Fryxell; Berättelser XVI.
199. XIX. 195.
4) Riksdagsordningen af d. 17 Oct. 1723, §§ 9, 13, 22 m. fl. Att det
verkligen berodde på den framgång, ett förslag till grundlagens ändring hade
hos riksdagspluraliteten, huruvida det skulle anses för brottsligt eller ej,
erkändes ock af de klarsyntaste (så af en skrift benämnd
Riksdagsmannarätt); eljest var äfven en theori antagen, enligt hvilken, om ständerna
utvidgade konungens magt, rådet vore skyldigt att sammankalla nya ständer,
ja, om äfven rådet försummade denna pligt, de hemmavarande ständerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
