Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
Då dalallmogen, åtföljd af icke få vestmanländningar och
upplandsbönder, följande året i upproriskt tåg framträngde
till hufvudstaden och der med vapenmagt måste kufvas,
har begäret att flytta magten ur ständernas i konungens
händer varit den förnämsta bevekelsegrunden, huru
sorgfälligt man än utplånat hvarje ord härom ur de offentliga
handlingarne om upproret7). Likasom den upproriska
allmogen sökt mot ständerna göra sina och konungamagtens
anspråk gällande, så innebar ock Springers uppträdande i
den beryktade principalatsquæstionen ett förnekande af
riksdagens envåldsmagt. Han yrkade, att menigheten egde
instruera sina ombud vid riksdagen och i hvarje serskildt
fall ställa dem till ansvar för deras handlingssätt. Utan
medhåll var han icke ens hos högtuppsatte — och ännu
mindre hos allmänheten i städerna och på landsbygden.
Efter Springers och andra liktänkandes bestraffning hördes
ej dessa anspråk offentligen, men det var vid Adolf
Fredriks thronbestigning så litet en hemlighet, att folket
önskade framgång åt hans begär efter utvidgad magt, att till
och med riksdagsbeslutet 1752 varnande omtalar ryktena
om en tillämnad revolution. Det är till bönderna och äfven
borgarne, som hattpartiets kort derefter utkommande
officiella tidning, En Ärlig Svensk, anser nödigt att rikta sina
förmaningar om trohet mot den besvurna författningen ocli,
huru riksdagsväldet kände sig hotadt från tvenne håll —
från thronen och från folket — röjer den dubbla sats,
Ärlig Svensk ständigt inskärper. Å ena sidan läres, att
ständernas grundlagsenliga rätt att förbättra
regeringsformen ingalunda bör så förtydas, som om de
inskränkningar i konungens magt, hvilka efterhand blifvit gjorda,
kunde ånyo borttagas, hvaremot ytterligare inskränkning
deraf (ifall den kunnat tänkas) vore fullt laglig. Å andra
sidan sättes ständigt "riksdagsmannarätt" mot
"sveamanna-rätt", det vill med andra ord säga, att "hemmavarande
ständer" förklaras icke ega rätt att klandra de "befullmäg-
*) Nordencrantz; Tankar om Hemligheter, II. 43 f. Jfr Ärlig Svensk, sid. 6ö.
Tengberg; Bidrag o. s. v. II. 78, 119.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
