Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Far och son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom anställd vid hovet eller hos någon av Sigismunds förtroendemän.
Visserligen vore det tungt att skiljas vid den ende sonen,
men fadern hade ju länge märkt, att ynglingen trådde efter en
vidare horisont än hemmets, och icke kunde han förnöta sina
nästa ungdomsår inom dess trånga gränser. Han hade erhållit en
god uppfostran i både bokliga kunskapsgrenar och i ridderlig
idrott. Det vore bäst att han nu finge pröva sina egna vingar
samt vinna livserfarenhet och höviskhet under gode mäns
ledning.
Så hade fadern tänkt, och helt visst hade dessa faderliga
omsorger för ynglingens bästa kraftigt bidragit till beslutet att
lämna det kära och goda hemmet i Smålands skogar, där riddar
Arvid levat i lugn de sista femton åren, och än en gång, om ock
lyckligtvis endast för några korta veckor, kasta sig in i det bullrande
världsliv, som den gode riddaren ingalunda älskade. Så hade
hästarne blivit sadlade, de fyra bästa husknektarne utrustade och
medtagna och resan till kröningen i Uppsala anträdd.
— Mig synes, fader, sade junker Gösta, i det hans blickar
otåligt riktades bort åt de nordliga skogarnes dunkel, att om vi något
påskyndade ritten, så skulle vi redan i afton uppnå Uppsala.
— Nej, svarade riddar Arvid, våra hästar hava gjort en lång
dagsresa, och vi ha ännu över tre mil till Uppsala. Som mörkret
faller på, har jag därför beslutat att stanna över natten i
Litslena, dit vi nu endast ha ett kort stycke väg och där det skall
finnas en av dessa gästgivaregårdar, som konung Erik inrättade
vid de större vägarne. I morgon bittida draga vi, styrkte efter
vilan, vi och våra hästar, gladeligen in i Uppsala.
Gösta var icke van att opponera sig emot faderns beslut, och
han gjorde det ej heller nu, men det var icke svårt att se, att det
ingalunda tillfredsställde hans längtande sinne. Där borta
bakom de blånande skogarne låg den gamla ärkebiskopsstaden, över
vilken hovets prakt och skimmer nu bredde sin bedårande glans,
och dit lekte hans håg. Efter en stund sade han:
— Bara inte kröningen redan är förbi, då vi komma till Uppsala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
