Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så talade »människohataren» på Mem.
Husbondens på samma gång kärleksfulla och bestraffande ord,
verkade med förunderlig makt på gubben, och med orden: »ja»
jag vill omfamna Lambert och glömma det förflutna», reste han
sig i avsikt att uppsöka sin son. Men sinnesrörelsen hade varit
för stark för den gamles nerver, hans ben ville icke bära honom,
han stapplade några steg, men så måste han åter sätta sig,
-— Om du tillåter, sade Erik Bagge, i det han vände sig till
Gösta, så låta vi kalla sonen hit, ty gamle Velam är så hårt
angripen av den oväntade tilldragelsen, att han behöver hämta sig,
innan han förmår lämna rummet. Kanske, tillade han, kan det
vara till gagn att vi äro närvarande vid det första mötet.
Då Gösta icke hade något emot detta förslag och ej heller
Velam, så sändes Anna, som nu hunnit lugna sig och log mellan
tårarne, att hämta sin broder.
Lambert Velamssons inträde gjorde ett starkt intryck på de
närvarande, mest naturligtvis på den gamle fadern, men
märkligt nog tycktes sonens trasiga och eländiga yttre skick stämma
gubben i hög grad till hans förmån. Hade han uppträtt i samma,
om än något luggslitna, så dock mera anspråksfulla och en smula
spotska gestalt, som vi sågo honom i Danzig, så skulle helt visst
fadern ej mottagit honom så kärleksfullt eller med det förtroende
lyssnat till hans försäkringar om ånger och goda föresatser, som
han nu gjorde. Lambert var fattig och olycklig, det bar syn för
sägen, och däri såg gubben en garanti för uppriktigheten av hans
ord och löften samt hans försäkringar, att det endast och allenast
var sonlig kärlek, som lett den i världsvimlet förolyckades steg
till fadershemmet. Knäfallande för gubben bedyrade han detta,
Velam slöt honom rörd i sina armar, och »vaganten» förstod att
så väl lägga sina ord, att de närvarande rördes till tårar.
Vi, som känna Lambert Velamssons ärende på Mem, vi veta att
en stor del av detta botfärdiga tal var list och bedrägeri, och vi
måste beundra den fulländade skådespelartalang, varmed han
spelade den botfärdige förlorade sonen. Men vi vilja dock för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
