Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så hade det kommit sig, att hennes kära Sigrid Brahe råkat att
förälska sig i Johan Gyllenstjerna, under det hon varit trolovad
med en annan. Men äktenskapet, menade hon, vore icke en
affärshandling, där bebrevade avtal gällde, utan kärleken vore
det enda mynt, som vid slikt fall vore gångbart. Därför hade
hon icke kunnat likgiltigt åse, huru hennes mest älskade väninna
släpades till altaret med en man, som hon icke kunde älska, utan
då hon, prinsessan, anropades om hjälp och tröst, hade hon
beslutat att i ett hugg upplösa alla gamla bindande släktknutar
och låta de älskande få. varandra. Och sedan detta nu vore ett
av kyrkan helgat faktum, så måtte släkten i Guds namn säga
vad den ville. Därför ville hon bära ansvaret, och ansåg sig
desto lättare kunna göra det, som konungens representant i
Sverige, herr Lindorm Bonde, gillat företaget och därvid biträtt.
Nu ville hon emellertid med de närvarande dricka en skål för
de nygifta och nedkalla Guds välsignelse över deras framtida
samliv. . .
Skålen dracks med hänförelse och under högljudda
lyckönskningar till de nygifta.
Gösta Svan hade just satt bägaren ifrån sig, då en av
betjänterna rörde vid hans skuldra och viskade:
— Herre, där nere stå två riddare, som enständigt begära få
tala vid eder.
Gösta gick ned utan att taga närmare besked om vilka riddarne
voro, ty det vore ju ej ovanligt, att vägfarande sådana gästade
Stegeborg. »De komma rätt till pass till bröllopsfesten» var hans
outtalade tanke, under det han gick ned för trappan.
Då han kom ned i vestibulen, blev han helt häpen, ty han stod
ansikte mot ansikte med Gustav Brahe, och i dennes sällskap
befann sig Johan Sparre. Den tanken slog honom nu, att de väl
ändå kommo så lagom till pass.
Det var för övrigt icke svårt att se, att de båda riddarne voro
i hög grad upprörda. Särskilt gällde detta om Gustav Brahe.
Han var blossande röd i ansiktet, och utan att ens ge sig tid att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
