Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke ensam. En nästan ännu mera utmärglad, men ännu helt
ung man i trasiga kläder och med ett utseende för övrigt som
en sydländsk stråtrövare av värsta slag, stod så upprätt valvet
tillät och upptagen av en sysselsättning, som måste väcka
förvåning/ Han höll i handen en ganska spetsig fyrtumsspik, och
gång efter annan kastade han den med en snabb rörelse med
sådan säkerhet, att den med spetsen inträngde i ett litet, för
vanliga ögon knappast märkbart hål i den motsatta väggen. Varje
gång han lyckats, och det var som oftast, sken hans
rovfågelslika banditansikte av glädje, men hände det någon gång, att
spiken förfelade målet och klingande föll till golvet, förvredos
hans drag av hejdlös vrede och från hans läppar strömmade
ett svall av eder på alla möjliga språk.
Det vore för mycket begärt, att våra läsare skulle igenkänna
dessa båda hemska gestalter, men likväl äro de icke obekanta.
Den gamle mannen på träbritsen är nämligen doktor Laurentius
Nicolai, gemenligen känd under namnet »Kloster-Lasse», och
den andre är knivkastaren Mattheo. Vi sågo dem senast vid
Sigismunds kröning i Uppsala år 1594, men sedan dess har deras
yttre undergått en mycket stor förändring, ehuru ingalunda till
deras förmån. Fyra år i en av hertig Carls värsta fängelsehålor
äro icke ägnade att försköna offret.
Från Uppsala hade de förts direkt till denna fängelsehåla.
Då hertigen kom till Nyköping skulle de rannsakas och dömas,
hade man sagt dem. Men ännu efter mer än fyra år hade intet
dylikt hörts av. De hade på denna långa tid icke sett något
annat ansikte än fångvaktarens, icke hört någon annan röst
än hans. De voro levande begravna utan dom och rannsakning.
Hade hertigen glömt bort sina fångar?
Det är knappast troligt, ty både gent emot vänner och fiender
var han en minnesgod man. Snarare berodde det väl på att det
bjöd honom emot att röra i den sammansvärjning, vars rötter
han befarade kanske sträckte sig djupare än det vore honom
behagligt att uppdaga. Och då hövitsmannen på Nyköpings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
