Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
theo kallat honom »den röde jätten». Visserligen var mannens
längd ingalunda jättelik, snarare tvärtom, ty benen voro alltför
korta till den ofantligt utvecklade bålen. Men betraktade man
hans väldiga skuldror, ofantliga rygg, grova armar och händer
samt den tjurlika, något framåtböj da halsen, på vilken satt ett
oformligt stort huvud, omgivet av yvigt, eldrött hår, så tycktes
benämningen ingalunda obefogad. Mannen måste vara i
besittning av jättelika kroppskrafter, gent emot vilka ett par av svält
och lidanden utmärglade fångars försök att med våld befria sig
måste ömkligt kommit till korta, synnerligast som han till pä
köpet var beväpnad. Vid den ena sidan av bältet satt nämligen
en lång dolk och vid den andra en kort piska med flera
spikbeslagna revor, en s. k. »katt». Italienarens plan kunde således
svårligen gå ut på ett överfall på fångvaktaren, ty i dennes
händer skulle de båda fångarne varit som hjälplösa barn. Hans
namn var Simon Röde. I den ena handen höll han lyktan och i
den andra en kruka, innehållande fångarnes aftonvard.
— Hit nu, slynglar, sade han, och sleven i er den goda mat, som
hertigen, den Gud välsigne, i sin obegripliga godhet giver eder
i stället för att låta edra fördömda kroppar dingla i galgen, som
rätt och tillbörligt vore.
— Slyngel kan du vara själv, Simon Röde, svarade Mattheo,
där han stod helt lugnt borta vid britsen.
. Om åskan slagit ner vid hans fötter, kunde Simon Röde icke
ha blivit mera förbluffad än han blev över denna oförskämdhet
av en fånge. Men det varade endast ett ögonblick. Vreden
följde förvåningen tätt i spåren. Blodet steg honom åt
huvudet, så att kinderna blevo nästan lika röda som håret, de små,
elaka ögonen sprutade eld, och under det han satte krukan ifrån
sig och lösgjorde »katten» skrek han:
— Jaså, du trilskas, din utländske hund — men vänta mig,
jag skall snart taga den lede ur kroppen på dig.
Vid dessa ord lyfte han lyktan i jämnhöjd med huvudet för
att bättre se missdådaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
