Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av sina slutsatser beträffande gårdagens kosthåll i respektive
borgarehem, än höll han en liten stilla pratstund med de
hundar och kattor, som sutto framför husportarne och var på sitt
sätt prisade morgonsolen, eller de grisar, som redan börjat att
rannsaka rännstenarne. Men ingen människa såg han i gatan.
De goda Söderköpingsborgarne hade tydligen ännu ej hunnit
få morgonsömnen ur ögonen.
Jo, där borta vid klosterhörnet stod verkligen en människa,
och det måtte vara en ganska underlig kurre, att döma av hans
beteende. Än tog han några steg i den ena riktningen,
stannade och återvände till utgångspunkten, än i den andra. Än
stod han och bligade på den långa, döda klostermuren, som
hade han väntat att dess tomma fönster, där rutorna utgjordes
av spindelvävar, skulle plötsligt bofolkas och få liv, än gick
han några steg upp i den smala gränden och slog kraftiga slag
på den där belägna klosterporten, ivrigt lyssnande om något
svar skulle förnimmas eller den järnbeslagna dörren öppnas,
men då intet sådant inträffade återvände han med tveksamma
steg till sin utgångspunkt vid hörnet för att snart åter förnya
samma underliga beteende. Det var en tämligen till åren
kommen gråskäggig man, klädd som en adelsmans husknekt med
stormhuvan hängande i en rem på ryggen, bröstharnesk och
en stor huggvärja vid sidan Tiggaren Malkus närmade sig
allt mer och mer den besynnerlige främlingen och betraktade
honom med ett intresse, som stegrades ju närmare han kom,
under det knekten å sin sida däremot alls inte brydde sig om
tiggaren. Plötsligt upplystes tiggarens ansikte av en oförställd
glädje och han utropade:
— Vid S:t Antonii fotsvett, jag skulle hålla en blank penning,
om jag hade någon, mot en sillnacke, att jag en gång ridit på
samma ök som du. Och att du den gången tog mig upp på din
häst och frälste mitt liv, det skall jag hålla dig räkning för så
länge jag lever, detta oavsett att du gjorde det ganska
motvilligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
