Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigarliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brännvin och f. d. ärter upp mot vår himmel, den
grå tältduken. Jag glömde slutligen var jag befann
mig. Jag försjönk helt i tecknandets glädje — — —
— A—i—jevääääär!
Jag rusade upp, bönderna rusade upp, vi grepo
våra byssor och störtade ut, ställde oss ungefär som
vi skulle, med magen ut och bröstet in och fixerade
idiotiskt skogskonturen på andra sidan slätten.
Generalen kom åtföljd av sin stab. Mig som var
hans ende vän ägnade han icke en blick. Jag kände
en djup besvikelse. Jag hade väntat, inte precis att
han skulle ha sagt hej på dej eller kommit fram och
tryckt min hand och frågat hur pappa mådde eller
gjort halt och front, men han kunde väl ha nickat åt
mig med en glimt i vänstra ögat. Men nej! Jag var
luft för honom. Inte ens översten, vars hem jag dock
hade gästat och vilkens son var min olyckskamrat
ägnade mig en blick. Och den gemytlige majoren,
som var god vän med pappa — han hade väl aldrig
i sitt liv sett så ogemytlig ut. Kaptenerna gåvo mig
fan och löjtnanterna! Jag vill inte minnas deras miner.
Jag började tänka över: finns det egentligen någon
mera mindervärdig figur än jag? Finns det någon
mera omärkbar atom i universum än nummer 132?
Ty jag vill minnas att det var mitt nummer — eller
också blev det mig då så förhatligt, att jag nu glömt
det.
Nu först fattade jag det hemska i att vara ett
nummer, kanonmaten som i bästa fall jagas fram att fylla
en grav för att andra nummer ska slippa att ta så
långt hopp för att komma över.
Och nu, just nu, under inflytande av detta hemska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
