Läsning för barn / Bok 1 / 177 (1906-1907) Author: Zacharias Topelius Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tomtegubben i Åbo slott

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lykta, spade, hacka och repstege samt beg&fvo sig
obemärkta ned i slottshvalfven till h&ltornet.

Där var mörkt i de djupa hvalfven, hvarje steg
hördes liksom fördubbladt af ekot, och råttorna flydde
förskräckta ned i sina h&l. Blindlyktan kastade ett
ovisst sken på de grå, dammiga murarna, där stora
spindlar kröpo af och an, och stundom tycktes en
obekant skugga sväfva hastigt förbi.

— Hör du ej steg af någon, som kommer efter
oss? — frågade Sara.

— Det är eko från murarna — svarade Kilian.

Här i dessa öde salar hade liten Rosa mången gång

vandrat ensam både i mörker och dagsljus, utan att
frukta något, men när man har ondt samvete, darrar
man för minsta ljud. Åter frågade Sara:

— Såg du ej en skugga skymta fram på muren till
höger ?

— Det var din egen skugga, mor — sade Kilian.
Han visste lika litet som Sara, att tomtegubben följde
osynlig i deras spår.

Efter långt sökande funno de slutligen håltornet.
Det såg grymt otrefligt ut: en iskall, unken luft fläktade
mot dem ur djupet. Skulle de våga sig ned i detta
mörka och kalla hål? Gå icke dit! sade samvetet. Ah,
klif på! sade girigheten. Sergeanten framtog repstegen,
fäste den stadigt vid mynningen ak hålan och klef så
förut, medan hans giriga mor följde efter.

Knappt voro de nedkomna, innan lyktan slocknade,
ty luften där nere var uppfylld af osunda dunster.
Svarta mörkret omgaf dem som en säck, de försökte
att åter tända sin lykta, men förgäkves, hon kunde icke
brinna i de kväkvande dun9terna. Då sprakade plötsligt

12. — Topelius, Läsning för barn. I.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>