Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tomtegubben i Åbo slott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hörd, jag börjar bli gammal. Världen är bara knask
numera. Det finns ingen ruter i nutidens tomtegubbar.
Hvad göra de annat, än skrämma pigor på mörka vindar?
Ah ja, lusthus bygga de, blanka stöflar och sopa golk.
De skulle ha sett tomtegubbarna i min tid; vi byggde
torn och släpade klippor.
— Det är sant — suckade vaktmästaren; —
världen blir allt sämre och sämre. I min ungdom kunde
en vaktmästare ensam komma till rätta med två
rymmare; nu kör tiden måste han ropa kyra fångknektar
till hjälp. Hvad ämnar ni nu företaga er, när ni låter
slottet förfalla?
— Låter jag ? — murrade tomtegubben. — Det har
sina skäl, jag har varit vid dåligt lynne. Men icke har
jag hjärta att glömma mitt gamla slott. Jag måste väl
hålla min tid ut ännu några hundra år, till dess att den
gamles skägg därnere vuxit rundtomkring stenbordet. Där
fattas numera endast en hands bredd. Hvad var det du
talade om att gifva ditt lif för slottet?
— Det ville jag gärna göra, om ni fortfarande håller
det vid makt — sade vaktmästaren.
— Hvartill skulle ditt lif gagna mig, gamle skrälle ?
— skrattade tomten. — Ditt lif räknas numera i
timmar. Men gif mig den lille pojken i korgvagnen, han
kan hålla ut sina sjuttio eller åttio år och blifva för mig
en nyttig dräng.
Vid dessa ord bleknade liten Rosa och lutade sig
skyddande öfver sitt barn i vagnen.
— Mitt lif — sade hon — må du taga tusen gånger,
men min lille Erik får du ej röra.
Tomten rynkade sina små grå, buskiga ögonbryn,
stödde mot muren sin flata hand och mumlade:
— Ni människor ären ett konstigt släkte, jag för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
