Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vintersagan om Skyhög och Molnskägg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kringlan, som hofbagaren bakat till resan och som var
så stor, att hon måste dragas af fyra hästar. Och
barnen delade med sig af kringlan åt alla barn i byn
och hade ändå så mycket öfver, att torparens häst knappt
orkade draga hem alla kringelbitarna.
Under hemvägen hviskade torpargumman åt sin
gubbe: — Vet du hvarför kungen och drottningen voro
så glada? — Nej — sade gubben. — Jo, det var för
att Sylvester och Sylvia sågo på dem. Kommer du ihåg
hvad jag sade i går? — Tyst — sade gubben — tala
ej om det för barnen. Det är bättre, att de ej veta af
så förunderliga gåfvor, som ingen män’ska begriper.
Men Sylvester och Sylvia glömde i glädjen öfver
den stora kungliga kringlan alldeles bort att de kunde
göra solsken och smälta snö. De visste ej själfva hur
hjärtans glada och varma alla människor blefvo, när de
sågo dem; och efter de voro goda och vänliga barn, så
trodde alla att det var blott därför. Säkert är det, att
deras föräldrar hade en hjärtinnerlig fröjd af dem och
att hela den stora ödemarken rundt omkring torpet efter
hand förvandlades till rika och vackra åkerfält vid sidan
af gröna beteshagar, där vårens fåglar sjöngo hela
vintern om, så att man deras like till fåglar aldrig hört.
Efter några år blef Sylvester skogvaktare på den nya
kungsgården, och Sylvia fick bestyr med den stora
trädgården, ty det var för märkvärdigt, att hvar dessa barn
sågo sig omkring, där trifdes ocb fröjdades allt, så att
det var lust och glädje att se.
En dag kommo Sylvester och Sylvia att hälsa på
sina gamla vänner Skyhög och Molnskägg. Det blåste
just då en hvinande vinterstorm, och det susade och
brusade i furornas höga, mörka kronor, och de sjöngo
åter en gammal visa:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
