Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vintersagan om Skyhög och Molnskägg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åhå! Åh&l
Vi äro så gamla, vi äro så grå,
men stora och starka i stormen vi stå,
månghundra år,
i höst och vår,
i vinterkyla,
i sommarskylar,
i frost och snö,
i regn och tö,
i natt och dimma,
i morgonstrimma;
åhå! Åhå!
Vi äro så gamla, vi äro så grå,
men stora och starka ...
och just när de hunnit så långt i visan, hördes ett knak
och ett brak, och kratsch, där lågo med ens både
Skyhög och Molnskägg slagna till marken. Skyhög var vid
den tiden trehundranittiotre år och Molnskägg var
tre-hundrafemtiofem. De hade ej själfva märkt hur deras
rötter till slut förvissnat och murknat, så att himmelens
vindar fingo makt med de starka.
Men Sylvester och Sylvia klappade vänligt de döda
furornas mossklädda stammar och talade till dem så
kärliga ord, att snön smälte allt rundtomkring och de
blekröda ljungblommorna växte högt öfver de fallna
träden, och så fingo Skyhög och Molnskägg sin graf i
blommor.
Det är nu längesedan jag hört något mera om
Sylvester och Sylvia, och troligen ha de långt före detta
själfva blifvit gamla och grå, eftersom det är många år
sedan en kung och en drottning reste i Finland. Men
hvar gång jag ser två glada och goda barn, som alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
