Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adalminas pärla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blixtrande diamanter; hon såg endast en stackars ful och
fattig tiggarflicka, barhufvad, barfota, i trasiga kläder och
okammadt hår. I en blink försvann hela hennes stora
klokhet tillika; hon blef så okunnig och enfaldig som
den allra olärdaste, och det var märkvärdigt, att i samma
stund förlorade hon alldeles sitt minne, så att hon icke
mera visste hvem hon varit och hvarifrån hon kom och
hvart hon ämnade gå. Hon kände endast dunkelt, att
någon stor förändring föregått, och detta skrämde henne,
så att hon sprang bort från källan och sprang allt längre
in i skogen, utan att veta hvart hon styrde sin kosa.
Då blef det mörkt om kvällen, och vargarna begynte
tjuta i skogen. Adalmina blef allt räddare och sprang
allt längre, till dess att hon på långt håll såg skenet af
ett ljus. När hon kom dit, var där en liten stuga, och
där bodde en gammal och fattig gumma. — Stackars
barn — sade gumman — hvarifrån kommer du så sent
på kvällen? — Men Adalmina kunde ej svara därpå. Hon
visste ej ens hvem hon var och hvar hennes föräldrar
bodde. Detta tyckte gumman vara rätt underligt och
förbarmade sig öfver henne och sade till henne: — Efter du
är så fattig och ensam i vida världen, skall du få bo hos
mig. Jag behöfver just någon, som vaktar mina getter i
skogen. Det skall du få göra, mitt barn, om du är snäll
och beskedlig och nöjd att äta vatten och bröd med litet
getmjölk ibland, när vi ha kalas.
Ja, godt och väl, därmed var Adalmina mycket nöjd
och kysste med stor tacksamhet gummans hand. Ty utan
att hon visste det, hade den blå feen hållit ord: Adalmina
hade nu fått det, som var bättre än skönhet och klokhet
och rikedom, nämligen ett godt och ödmjukt hjärta. Mycket
lyckligare var hon nu, när hon vaktade getter och åt sitt
fattiga bröd och sof på den hårda bädden af halm och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
