Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adalminas pärla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mossa. Mycket bättre var hon nu än körut, ty med ett
ödmjukt hjärta kölja många kostliga gåkvor, såsom ett godt
samvete och stilla förnöjsamhet, lugn och frid, godhet och
kärlek, ehvart man än i världen hamnar. Och hvar
Adalmina gick, där blef ånyo solsken omkring henne, men
icke mera ak hennes yttre förgängliga fägring, utan ak den
stilla förklaring, som skiner omkring de goda och kromma
på jorden, hvilkas själ strålar af skönhet, såsom änglarnas
anleten, när de med sina stora hvita vingar sänka sig
ned till denna världens dalar.
Men i konungens gård blek en faslig uppståndelse,
när prinsessan försvann. Det hjälpte ej, att de stackars
kammarjungkrurna och de af häpnad halktokiga
kammar-tjänarne, som följt henne till grinden, inkastades i ett
mörkt fängelsetorn, där hvarken sol eller måne lyste på
dem och där den röde bödeln med det fula skägget stod
med sin yxa vid dörren. Konungen och drottningen sörjde
otrösteligt. De läto kläda hela sitt rike i sorgdräkt och
lyste i alla kyrkor, att den som kunde skaffa prinsessan
Adalmina till rätta, han skulle få prinsessan till fru, om
han icke gick ak för mindre, och dessutom halkva
kungariket på köpet. Det brukades så den tiden, som hvar
man vet.
Det var likväl en god hittarlön, och många prinsar
och riddersmän hade lust att förtjäna den. I tre långa år
redo de ut i vida världen, vinter och sommar, och sökte
och sökte, men aldrig kunno de ens så mycket som den
förgyllda klacken af Adalminas sko. Slutligen hände en
gång, att den unge och raske prins Sigismund ak
Frankland under sitt sökande kom till den gamla gummans koja.
Där satt hon i sorgdräkt, och den var minsann icke alltför
fin, men svart var hon, och själkva getterna på stenbacken
voro svarta och hvita. — Hvem sörjer ni, kära mor? —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
