Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silfverpenningens berättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trädare, Marcus Aurelius: — Hvarför prisa mig dessa
människor som en gud? Jag är blott en svag dödlig
människa, och denna lilla silkverpenning skall finnas på
jorden mycket längre än jag. Låt säga till folket, att det
icke tillbeder mig, utan den sanne Guden, som är öfver
oss alla. Ack, om jag endast visste rätt hvem han ärl
Ar 58 efter Kristus. Jag fattiga silfverpenning hade
nyss blifvit präglad på kejserliga myntet i det rika Rom.
Jag bar på min ena sida kejsarens bröstbild med
omskriften Nero Claudius Ccesar, och alla som buro mig,
betraktade med hemlig fasa hans bild. Han hade varit
en god yngling, sade man, förrän han kom på tronen;
men makt och lycka fresta människan till ondt, och Nero
blef en tyrann, för hvilken alla tidehvarf rysa. En dag
skänkte han mig till sin gunstling Poppaea. — Nero —
sade hon till honom — du är en stor man, det är skada
att du skall låta regera dig af din moder. Låt därför
döda henne! — Nero teg; det syntes honom vara en
gräslig gärning. — Hvad? — sade åter Poppsea; — har
du icke redan låtit förgifta din halfbroder? Då lät Nero
bygga ett skepp, som var så gjordt, att det skulle rämna
på hafvet, och så bjöd han sin moder Agrippina att göra
en lustfärd på skeppet, och hon for. Skeppet rämnade,
men Agrippina simmade oskadd till land. Då fruktade
Nero att möta henne och lät döda henne. Men från
den stunden hade han ingen ro mera. Historien är full
af hans missgärningar, och bland hans många offer var
samma Poppsea. En dag såg jag hela staden Rom brinna,
och Nero hade låtit antända elden för att fröjda sig åt
lågornas prakt. När detta blef kändt, darrade Nero för
folkets raseri och lät utropa, att det var de kristna, som
antändt staden. Vid den tiden voro de kristna ännu få
och församlades i skogar och ensliga grottor, för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
