Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagan om de fyra, som prisade Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och har oss Gud med många brister pröfvat,
så vet jag visst, att, om det är Hans vilja,
så kan Han nog all nöd ifrån oss skilja
och vända det i fröjd, som oss bedröfvat.
Och vandrarn såg på dem så godt och stilla.
Men gubben gick med gumman, flickan, gossen
att bärga höet på den mjuka mossen,
och hvem var glad, om icke Moppe lilla!
Det var ju sommar. Alla träd i skogen,
de stodo i sin fägring undersköna,
och solen sken på alla ängar gröna,
och säden gulnade på åkern mogen.
Då sade gumman: — Låt oss i förening
lofsjunga Gud! Fast vi ej se, ej höra,
ej tala och ej kunna fritt oss röra,
det är detsamma: Gud förstår vår mening.
Det tyckte alla vara ord så dyra.
De gamla sjöngo psalmen. Men de unga,
de kunde blott helt tyst i hjärtat sjunga,
och likväl hörde Gud dem alla fyra.
Då hände något. Just var psalmen sjungen;
då skrek den blinda gumman högt i kvällen:
— O Gud, från mina ögon falla fjällen!
Nu ser jag himlen, bergen, skogen, ljungen .. .
Vid dessa ord spratt flickan till helt häpen:
— Mor, mor, jag hör din röst! Är det väl möjligt?
Jag hör hur myggan surrar; ack, så löjligt!
Jag hör hur lilla fågeln kvittrar näpen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
