Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det vissnade löfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
märke. — Se — sade hon med förundran — löfvet har
blifvit guldgult!
— Det kommer sig af att det torkat i värmen —
menade fiskaren och betraktade asplöfvet. Det var som
förvandladt, det glänste som klart guld och tycktes skina
af glädje.
Men detta kom icke af värmen, det kom däraf, att
asplöfvet nu hade förstått, hvad det aldrig förut förstod,
nämligen hvad det betydde att prisa Gud. Därför var
det ju till i världen. Det hade sett så mycket, vår och
sommar, höst och vinter, det hade sett den klaraste sol
och den mörkaste natt, den ljufvaste fägring, den
bittraste nöd, och hade likväl icke förstått att i allt
igenkänna Guds heliga vilja. Därför hade asplöfvet alltid
varit bedröfvadt, oroligt, darrande äfven i sin fägrings
blidaste vårdagar; men nu förstod det allt; nu sörjde det
icke mer, nu var det lyckligt, nu kunde det gärna dö.
Därför glänste det som ett klart guld; — hur kunde
det annat?
Ännu ligger löfvet där mellan bibelns blad, på det
att äfven det ringa, det vissnade och längesedan förgätna
må kunna prisa Gud. Och när nästa gång majvinden
sjunger i aspens krona: — »tusen, tusen löf har min unga
asp, hvarje löf är väfdt af solsken och dagg, hvarje löf
är en tunga, och med tusen, tusen tungor prisar min asp
Guds oändliga godhet» — då skall det icke mer finnas
ett enda af de tusen, tusen darrande löfven, som icke
förstår hvad det är att lofva sin skapare; de veta det
alla, och detta är sagan om det vissnade löfvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
