- Project Runeberg -  Läsning för barn / Bok 6 /
184

(1906-1907) [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gossen, som hörde det tysta tala

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

med stort besvär hissat ned åt honom den tunga
brunnshinken och bärgat Penttu och katten i deras
yttersta nöd. Denna gång tyckte Paavo sig höra Penttus
samvete säga: — Minns du hur ofta du gjort narr
af den döfstumma stackaren, och nu har han räddat
ditt lif!

Paavo växte upp och blef stora gossen. Då
skickade Gud så, att prästen kom på läsförhör till byn
och fick se den stackars okunniga Paavo. Och efter
där nyss var inrättad en skola i staden för döfstumma
barn, skickade prästen Paavo till skolan. Där fick
Paavo lära sig läsa öch skrifva, där fick han lära
sig bättre förstånd om sin evige Fader i himmelen
och om Guds Son, vår Frälsare, än när han var
så liten och oförståndig, att han trodde sig kunna
betala Gud med tio penni. Och därtill fick Paavo äfven
lära sig ett godt hand t verk. Han var flitig, ordentlig
och skicklig, och snart blef han en så snäll snickare,
att i hela socknen fanns icke någon, som kunde göra
så vackra stolar och så ordentliga bord som Paavo.
Alla tyckte om honom, för att han var en god och
rättskaffens människa, alltid barmhärtig och alltid
sannfärdig. Paavo visste nog, hvem han hade att tacka för
detta, och han prisade Gud för att samvetet är Guds
röst i människans hjärta.

När han bade sin egen verkstad, tyckte han, att
han aldrig kunde få en bättre hustru än Lisu, om
blott Lisu ville ha honom, stackare, som var döfstum.
Men se, Lisu var den, som ej sade nej, hon kände
Paavo och visste, att hon väl kunde få en mindre [-tystlåten-] {+tyst-
låten+} man, men aldrig en bättre. De blefvo dä man

och hustru, och mycket lyckliga blefvo de. Deras barn

kunde alla höra och tala, deras föräldrar och syskon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:01:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/topbarn/6/0184.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free