Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och aldrig bekymrar sig, tycker sig vara godt nog åt
Gud. Nu går skammen på torra landet; jag uppsäger
bekantskapen.
Medan grodan och mullvaden på detta sätt förtalade
linet, kom en vindfläkt ur molnet och gick, som han
brukade, i vågor ökver det blommande kältet. Blommorna
voro nu kullt utslagna, de kunde nu sjunga i vinden,
och gärdsmygen hörde dem sjunga köljande ord:
Vi äro så unga, så fagra, så blå,
vi glädja och gagna båd stora och små.
Vår Fader i himmelen spinner vår tråd,
ak oss ha vi intet, men allt ak Guds nåd.
Vi kläda den nakne, han prisar vårt garn,
vi bädda så mjukt åt det frysande barn;
vi prisa vår Fader, som gaf oss gestalt,
och vi äro intet, vår Fader är allt.
— Ja, där hör man — kväkte grodan till
mullvaden. — De säga sig ha fått allt som gåfva af Gud.
Jag undrar hvad vi skulle få, om vi lade oss med benen
i kors i solskenet och väntade på att stekta metmaskar
skulle flyga i munnen på oss!
Därpå tänkte icke de oskyldiga linblommorna. De
visste, att de skulle göra nytta i världen, när deras
stjälkar blifvit beredda till lin, men nytta eller fägring,
det var allt Guds gåfva, hvilken de mottogo med tack
och lof. Det köll dem icke in, att det kunde vara an-
norlunda.
Den, som var högmodig, det var gubben. När han
åter kom till kältet och såg linvågorna gunga högre och
djupare än någonsin förr, föll han i förundran öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
