- Project Runeberg -  Blad ur min tänkebok. - Upplysningar /
146

(1905) [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blad ur min tänkebok - De glömda

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

en död träder in. Skriften säger icke att namnet följer
honom. Namnet är väsendet; tidens namn äro skrifna
i snön. Skriften säger att de utvalda få ett n^namn.
Det som följer den döde, det är gärningarna — och
domen.

Ett människolif behöfver ju hågkomst och deltagande,
såsom det behöfver sol och kärlek. Endast narren och
idioten äro sig själfva nog. Erkännandet lifvar och upp*
bär, där det icke förhäfver; glömskan förlamar och
tynger, där den ej finner en motvikt i lefnadens mål.
Almqvist har sagt: »att vara fattig, det är att vara
hänvisad på sig själf». Glömskan är enslighetens fattigdom:
behåll en enda varelse som förstår dig, och du är rik!
Tages denna enda ifrån dig, återstår dock en, som
förstår allt och minnes allt, en förtrogen Gud.

Med denna enda vän och Gud vid din sida skall
du motstå trycket af alla andras glömska. Ditt arbete
vändes utåt, din värld och din tyngdpunkt inåt.
Själf-försakelsen är en stormakt, som stålsätter individen och
uppfostrar tidehvarfven. Det glömda arbetet är lifvets
fördolda sparkassa och slutsumman af generationernas
arf åt eftervärlden.

Om minnet efter döden vore den enda trösten och
enda belöningen för ett lif af mödor och sorger, för
hvad ha då de myriader lefvat, på hvilkas okända
graf-var efterlefvande likgiltigt trampa? Arbetarens barn,
måhända hans barnabarn, minnas honom ännu; för
fjärde släktledet är han försvunnen. Men, säger du, hans
verk lefva kvar. Ja, de kvarlefva i sina följder, efter
ju intet människolif går fullkomligt spårlöst förbi. Men
dessa verk eller följder ha för individen förlorat det
personliga, som skulle utgöra deras tröstande värde.
Verkets odödlighet, de världsvisas tarfliga surrogat för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:01:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/topblad/0150.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free