Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Upplysningar till samlade skrifter - 18—21 delen. Noveller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
natur. Allt som gjorde anspråk på bildning och
lefnads-vett var insnördt i tidens tvångströja, icke blott i talesätt
och höflighetsregler, men i hela sin lifsåsfcådning.
Orättvist har Gustaf III blifvit beskylld för allt detta
förkonstlade, ytliga och lättsinniga, som vanprydde hans
tid; det inkom före honom i frihetstidens trötta reaktion
mot den karolinska tidens järnhårda allvar. Före honom
fanns Carl Gustaf Tessin. Men under och i Gustaf III
samlade sig allt det sken af förfining, som behöfdes på
världens bal masqué för att förkläda sig till en ljusets
ängel. Konungen var föredömet, konungen blef offret.
Det demoniska i tidsanden låg icke så mycket i
bristen på tro, som i bristen på idealitet. Det är sant,
man trodde icke på Gud, man ersatte honom med
»himlen», »naturen», »försynen», »ödet»; men man
trodde obetingadt på förnuftet. Man trodde på en dygd,
som bestod i egenrättfärdighet, och på en människokärlek,
som, afklädd frasernas skum, upplöste sig i kall
sentimentalitet. Man trodde på behagets fängslande makt,
på det sunda vettet, på vältaligheten, på konsten, på
snillet, ansadt i smakens skola, alltid med förbehåll att
dessa ideala makter skulle lydigt underkasta sig den
godkända regeln. Regeln är, som elden, en god tjenare,
men en dålig husbonde. Herre vorden, dödar han idén,
emedan han dödar friheten. Man lekte med stora ord
som med spelpenningar. Förnuftets tidehvarf sjönk ända
till vantro. Upplysningens århundrade trodde på samma
gång intet och allt. I själarnas tomrum inrusade spöken.
Paris förnekade Gud och trodde på Cagliostro.
Stockholm vallfärdade från Lehnbergs granna predikningar
till mamsell Arfvidssons kortlek. Huru förklara att ett
tidehvarf, så utblottadt på ideelt innehåll, dock
kvar-lämnade en så förtjusande efterglans hos kommande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
