Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Titians första kärlek ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den har bevingat konstens genius
uti min själ — men ack, densamma syn
tog vingarna igen — tog all min stolthet,
förkrossade, tillintetgjorde mig
och gaf mig bruten sist åt er tillbaka.
BARTHOLO.
Nu går det åter kring i pojkens hufvud.
Bevingad? Så? Hvad böfveln menar du?
Vi mänskor, säg, hvad göra vi med vingar,
om ej att sopa golf?
TITIAN.
Hon stod framför mig
i nattens dröm, i dagens tusen former,
i siffrorna af edra räkenskaper,
i sky, i våg, i stjärnor — alllid hon!
Jag målade — och alla dukens bilder,
de stulo hennes drag. Jag var så säll,
jag trodde mig ha fångat idealet
i mina färgers nät... Då, när jag nyss
ur slummern vaknade... ja vet, min far,
då stod hon sjålf, en uppenbarelse,
ett underverk, framför mig... och försvann.
Och när jag sen betraktade madonnan
på duken där, som skulle vara hon
och var ej hon — då syntes så eländig,
så platt, så liflös, själlös dukens bild
vid verklighetens sida, att förfärad
jag kände penselns vanmakt, ryste högt
vid tanken att med stoft och synd ha sudlat
det himmelska — och sönderslet min bild,
för det att bilden ej var idealet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
