Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Titians första kärlek ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TITIAN.
Hvad står mig åter, sen jag dig förlorat,
du himmelska?
SYLVIA.
Vecellio Tiziano,
just därför står det himmelska dig åter.
Till Bartholo.
Nu, signor Bartholo, ni kanske medger
att eder son är målare?
bartholo.
Jag måste väl,
när gyllne krans jag ser uppå hans tinning.
SYLVIA.
Gå, Titian, till din stora framtid gål
Jag är en dotter af Alhambras natt,
jag lärde där af svarta morer konsten
att mana skuggorna af det som varit
och skuggorna af det som komma skall.
Er, konstens genier, I blida väsen
af färg och ton och dikt, jag manar er,
framträden ur den blåa dimmans flor,
som höljer er för blinda mänskoögon,
och sägen Titian hans framtids lopp!
Och gif ven åt min älskling alla, alla
en gåfva, sådan få utkorade
af mänskors barn i någon tid ha vunnit!
Fonden upprullas hastigt. Man ser ett solbelyst landskap och en grupp
af tre genier, som avancera under sakta musik och räcka Titian kransar
af rosor.
FÖRSTA GENIEN.
Jag ger dig hundraårig lefnads fröjd.
ANDRA GENIEN.
Jag ger dig fyra kejsares beundran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
