Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Veteranens jul ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femte scenen.
BRITA. Sedan KAUKONEN och ERIK.
BRITA.
Det är som fölle fjäll frän mina ögon.
En tiggare är Kaukonen? Omöjligt!
Gud signe dem som nu kring bygden stappla
med krigets femtiåra ärr — de ha
dock bärgat allt vårt folk ur lågorna.
Tillhör ej allt hvad folket äger dem?
Ha de ej rätt att säga hvar de komma:
du bord, gif oss din mat! Säng, gif oss hvila!
Du väfstol, gif oss kläder! Värm oss, spis!
Och stöd oss, hand! Och älska oss, o hjärta!
Ty utan oss, om vi ej blödt för dig,
om vi ej bärgat dig ett äradt namn
och bättre dagars hopp — hvad vore du? —
Och Kaukonen är tiggare? Omöjligt!
Nej, kungligt är det, att med upprätt panna
och hög i känslan af sin fyllda pligt,
stum, utan klagan, fastän hjärtat blöder,
se ned på otack af ett räddadt folk.
Ser utåt.
Syns han ej än? — En stjärnklar vinternatt,
men kall och öde — öde som det var
omkring dig nyss, du krigare från fordom!
Men ock för dig skall ljusna än en vår
i landets kärlek. — Tyst; där kommer han!
Kaukonen inträder, stödd på Eriks arm.
KAUKONEN.
> Och hela finska folket, säger du,
har skickat oss en hedersskänk till jul?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
