- Project Runeberg -  Sånger /
I:56

(1904-1905) [MARC] [MARC] [MARC] [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tårarnas makt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men i detsamma sken solen klart öfver topparna i lunden
och konvaljernas tårar doftade bort i rymderna.

Åter efter många år gick Leo ut ur stugan en
kväll när solen rann ned, och sitter nu på tufvan under
tallen och ser mot Hafvet, där vågorna gå. Och åter
glimma pärlorna i konvaljernas kalkar, men blommorna
hafva numera ingen röst att tala. Flor har fallit öfver
all naturens barndomsglädje, de vackra örter, de glada
fåglar tala ett främmande språk, de ha inga tårar för
Leos sorg och för hans glädje ha de inga löjen mer,
de äro stumma, hemlighetsfulla och det är slut med
den förtroliga leken mellan honom och dem. Nu förstår
dock Leo hvad tårarna äro, lifvet har gjort honom
förtrolig med dem, sorg och glädje hafva lärt honom att
älska dem; deras makt är stor. Ty vindarna kasta
mycket stoft i blommornas kalkar; däraf förtvinar deras
skönhet och deras glädje dör. Tåliga stå de med sin
rot i jorden; de få ej gå bort att bada sig i källan. Men
himlen gråter öfver dem sitt regn och sin dagg, för att
bortskölja stoftet; så blifva de rena genom tårar, blifva
glada och ljufva intill dess de vissna.

Tårarna, o Elin, äro himlens välsignade gåfva
ofvanefter åt jordens sorg. I människoögat glimma de vid
lifvets morgon och vid dess afton klarast, middagen
förtorkar dem ofta, de försvinna under dagens tunga och
hetta. Äfven människan står med sin rot i jorden; hon
får ej rycka sig lös från den och gå bort till källan att
två sig hvit. Utan källan kommer till henne ofvanefter
i tårar; så blir hon utan sin förskyllan ren.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:48:59 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/topesang/a0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free