Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sankt Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Låt i dess skönt uppblomstrande ungdomsvår
ditt folk ej falla!
Slutade så hans bön,
liksom en helgonblick öfver framtidsdar.
På honom, där han i tårar stod för Gud,
i mildhet hvilade Herrens ögon då,
och Herrens röst öfver honom kom i nåd:
Sörj icke, Henrik, du mitt vittne en gång!
Nog länge pröfvat har jag din kärleks land;
i blod och tårar Suomi tvått sin skuld.
Nu faller aftondagg på dess långa sorg,
nu rinner morgonsol i dess framtid opp.
Ur gömda dalar, ensliga barndomshem
jag kallar folken, strör dem kring jorden ut.
Jag pröfvar dem; jag mäter dem makt och lön.
De äro frön; jag mognadens tid bestämt.
De äro virken, timmer i häfdens skog,
som resning några, andra som underlag.
Men dalen bytes stundom med berget om,
och det förbrukade lämnar det friska rum.
Jag sett ditt folk; det trofast i döden var
och i sin fattigdom rikt på kärlek dock.
Fördenskull vill jag lyfta det högt en dag
och gifva det nåd att mitt starka vittne bli.
Det var en klippa; varde ett hälleberg.
En bäck så ringa; varde en mäktig flod.
En plog i öknen; varde mitt rika fält.
Ett sken i natten; varde ett herrligt ljus.
Ty dagen kommer; skuggorna vika bort,
och de som bott i den mörka sorgens dal,
de skola bida, vaka, strida och hoppas fast,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
