Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sång, tillegnad de den 21 Juni 1844 promoverade filosofie magistrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 SANGER 1844
På helga jorden, fordom ett offerställe,
de stå likt hamnar af de förgångna dagar;
likt gråa tempel, spetsiga, branta, dunkla,
de skåda ned på flyktiga tiders lek.
Ömkring dem växla, slocknande gnistor lika,
de blyga blomster, de stolta mänskotankar,
och vårens vällukt och vinterns hvita drifva;
men deras gröna lockar de gråna ej.
Nu villad vind med sin vingspets rör de starka,
nu andars suckar susa i täta barren,
och ord förnimmas i pärlströdd furukrona,
dem sagan endast och sången tyda ut.
Uvad för hvarandra tälja de mörke skogsm än?
Månn’ forntids vålnad hviskar i dunkla grenar?
Likt hemska suset förr i Dodonas ekar,
månn’ vinden talar en fjärran framtids ord?
Från stormomsusade furors gröna grenar
jag samlat orden, orden i vinden strör jag,
som sunnan kringströr löfven i blåögd majnatt,
när allt det gamla lämnar det unga rum.
Förgätna, spridda, vissnade kring de kastas;
men rika skördar frodas där de förmultnat,
löfrika lunder, älskliga, späda blommor,
på hvilka vårsol med modersglädje ser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
