Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den blå randen på hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blott hafvet ej sina hvita slätter
i blå förbytt.
Det sofver. Jätten, som ryster jordens
klippfasta grund,
i kedjor sofver. Han ensam vet ej
sin frihets stund .
Dock nej, ett tordön ur djupet rullar.
I fjärran då
de hvita slätterna blifva kullar
med skum uppå.
Våglinien höjes och sänkes åter
vid himlens bryn;
dess hvita, blixtrande toppar stänka
mot morgonskyn.
Ja, det är hafvet! Det sofver icke,
det lefver än:
det slår mot bojan; oemotståndligt
det krossar den.
Jag hör de unga, de fria böljor;
till strids de gå;
de storma hvalfven, och hvalfven brista,
och sjön är blå.
Långt, långt därborta i solen glimmar
den högblå rand,
långt bort som hoppet, och dock så nära
som vårens brand.
Du fjärdens börjande barndomsstrimma,
dig hälsar jag!
Med vårligt hjärta jag ser dig växa
till haf en dag.
Tr. 28 April.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
