Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Esplanaderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag var så blyg och hon än mer; man kunde tro minsann
vi vore blinda, och likväl vi sågo blott hvarann.
Den gamla tanten – i bahytt, fast solen sken så glad –
fick syn på mig och ropte: Fritz, ett glas med limonad!
Jag till kapellet[1] som en pil och tog ej ett, men två;
det andra jag min flicka bjöd; min hand den skälfde så.
Hon sade »tack!» och intet mer. Men hennes öga såg
mig tvärt igenom själens grund, och hon förstod min håg.
Vi skildes utan ord och ed, men hade allt förstått;
vårt hjärtas ljufva hemlighet vi båda visste blott.
Sex år ha flytt sen dess, och nu vi möttes här igen,
och det var vår, som då, i glans och samma himmel än.
Hon kom, som förr, i svart mantilj och ljusröd hatt af flor,
men jag gick spotsk med min cigarr och en mustasch så stor.
Hon hälsade, jag hälsade, vi sågo pä hvarann
ej minsta skymt man mer hos oss af någon blyghet fann.
Vi talade om väderlek, om bal och Kärleksdryck [2] –
vid ordet kärlek röjde hon en liten skämtsam nyck.
[1]
[2]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
