Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Prolog den 7 December
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VETERAN ERNE 137
Skyllra gevär! De bleka män, de döda,
ur tusen grafvar tyst i kvällen gå,
med öppna sår, som länge slutat blöda,
med hjärtan, som hört länge upp att slå.
Det är, o land! din trogna hjälteskara,
som fordom föll för dig i strid och fara.
Vänd icke bort ditt våta öga då!
Ur drifvorna vid Revolaks; ur natten
af Siikajokis vinterkalla våg;
från Lemos strand; ur Saimas klara vatten;
från Lappo, där i blommor döden låg;
frän Alavo; från Ruona; från Jutas;
från Virta, Oravais, där sagan slutas,
och allt från Hörnefors - går deras tåg.
De nalkas. Deras mörka leder ljusna.
De mönstra sina skaror – dödens prof.
Se, vinternatten gaf igen de frusna,
fältlasarettet gaf igen sitt rof.
Öch sorgen gaf dem, som hon dödat, åter,
och fosterjorden gaf dem hon begråter,
och hafvet gaf de offer det begrof.
Dock - talet är ej fullt. Ån en och annan
man saknar i de bleka skuggors led
Öch mönsterherren, han med band om pannan,
han frågar bistert: Åro de ej med?
Och kämparne de räkna om och undra.
Nej, svaras det, vi sakna fyrahundra,
för hvilka lifvets sol ej än gått ned.
De kvarlefvande vetcrauernc från 1808 uppskattades
i8f8 till omkring fyrahundra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
