Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremers minne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIKA BREMERS MINNE 267
Stum, tyngd af kedjor, tyngd af diaderner,
förnam den fångna denna starka röst:
en själ bär äfven du, o Kvinna, i ditt bröst!
- Öch ordet tog gestalt och vardt Fredrika ]henw,.
Hvem var hon? Världen vet. Den frusna tären
af vinterskyn begråter henne nu.
Hon var en ringa kvinna. Ådelboren
i världens mening var hon icke ju;
ej ung, ej skön, ej rik med guld på änne;
dock fanns i nord en kvinna ej som hon;
dock stego fnrstarne med aktning frän sin tron,
att trycka hennes hand, och folken hörde henne.
Hon var en ande från den ljusa höjden,
förklädd till skugga här i skuggors land.
Hon gick att bära till de sorgsna fröjden,
hon gick att lösa de förtrycktas band;
och hvar hon gick, där strödde hon en ljusning
af kärlek öfver lifvets hvardagsdräkt:
det ringa adlades, det enklaste blef täckt
af godhetens behag, som var dess enda tjusning.
Det innersta, det högsta uti lifvet,
frid, sanning, kärlek, Gud och mänsklighet.
var ursprungsordet, som blef henne gif vet
och hennes ryktes enkla hemlighet.
Det måste bryta väg. Där stod förmäten
en fördom än i jättehög gestalt:
hvart hon i världen såg, var Mannen ensam allt,
och Kvinnan, lifvets doft och hjärta, var förgäten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
