Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEPTEMBERNATTEN. 2. NATTEN 33
Han hatar lifvet. Han är den döda
materiens förstfödda vedermöda,
förrän Guds lefvande ande rörde
vid tingens urkraft och lät den föda.
Med dubbla kedjor, af eld i grunden
och sol därofvan, han ligger bunden
och gnagar girigt på lifvets rötter,
tilldess han ätit sig genom runden.
Guds ängel löste hans dubbla fjätter.
- Gå! Ijöd hans ord. Du har trenne nätter
att härja jorden. Jag mätt din bana.
Jag ger dig makt öfver nordens slätter. -
Öch ur den eviga köldens häkten
steg polens jätte i morgonväkten,
omornad, bister, med snöig hjässa
och dödens frossa i andedräkten.
Han gick som han, han gick som välten
med tysta fjät öfver åkerfälten,
och där han andades, röko vattnen
och axen täcktes af silfverbälten . .
Du vårens talltrast i daggens glitter,
hur har det tystnat, ditt ljufva kvitter?
Du höstens vaka i rönnens krona,
säg, hvi så stum du på klasen sitter?
3. - Topelius, Sånger. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
