Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig van Beethovens minne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG VAN BEETHOVENS MINNE 167
ifrån den väldige titanens topp.
En jätte var han, som ifrån sin borg
säg öfver lifvets trånga marknadstorg
långt, långt emot de obekanta landen,
som hägra där i skyn vid himlaranden
och bjuda, höjda öfver strid och sorg,
ett hopp för hjärtat och en hamn för anden.
Han var en ocean, som i sitt svall
har samlat tusen strömmars strida fall.
Hvad före honom tonens konst har skapat,
det har han andats in, ej efterapat,
och andats det i välljud åter ut,
men omsmält och förädladt dock till slut.
Så stiger oceanens salta våg i töcknen
och faller som försötmad dagg igen
att med välsignelse från himmelen
bevattna rikt den ofruktbara öknen,
ocb långt från hafvet, där man icke ser
den forna vågens tummelplatser mer,
ej hör en suck af böljans sorl mot stranden,
förnimmer man dess sötma än i sanden.
Beethoven sjunger ur ett mänskobröst
all sorg, all strid, all outsäglig trånad,
all oförklarad fröjd, all namnlös tröst,
och hvarje ton är ur vårt hjärta lånad.
Han gifver åt naturens tankar röst
i blommig vår och i förvissnad höst;
han låter alla tidens missljud storma
i hån mot himmelen, men griper dem
i deras öfvermod och för dem hem
till källorna för harmonin att forma
sig där till högre samklang på hans bud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
