Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett Lützen-minne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härförarns maningsrop, soldatens tillförsikt,
hans härskri och hans hugg, hans sår, hans sista bikt?
Ett halfförrostadt järn, ett genomskjutet kyller,
en knota, rasslande mot åkermannena plog,
ett namn bland tusende, dem glömskan återtog,
och sagan om en bragd, som oss med undran fyller.
Nej, sök ej striden mer och ej den arm, som slog,
sök det som lefver kvar, när länge rostat svärden:
den kärlek utan vank, som glad i döden går,
det ankarfasta hopp, som hvarje prof består,
och den bergstarka tro, som öfvervinner världen!
Den svenska hären ställdes upp
i natt och morgondimma.
De mörka leder, trupp vid trupp,
förbidde dagens strimma.
Hvar muskel fast, hvart öga tryggt;
död eller seger hängde
på vingen af minutens flygt.
Och dagen kom, och töcknet låg
som murar öfver fältet.
Med harm den svenske krigarn såg
sin värja smidd vid bältet;
otålig skotten tog ett steg
att stirra ut i dimman,
och tysken svor, och finnen teg.
Fram sprängde på sin hvita häst
kung Gustaf, käck vid tygeln,
af alla känd, dock kanske bäst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
