Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skapelsens suckan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184 SANGER 1896
Han skyddar om vintern de frysande frön,
han reder det groende lifvet i snön,
han matar vår unge, han bäddar vår säng
på klippornas mossa och grönskande äng.
Hur har ej på oss, som blott lefva en dag,
han slösat sin rikaste skatt af behag
i formernas finhet, i färgernas prakt,
i tonernas välljud, i skönhetens makt!
Vi knota ej öfver den lag han befallt,
vi fråga ej hvarför, vi lyda i allt.
Vi stå där han ställt oss på lefnadens torg,
vi vissna i lugn, och vi dö utan sorg.
Hvem minnes då mer vår föraktade graf?
Ej ens denna moder, som lifvet oss gaf.
Ej minne, ej forntid, ej framtid vi fått;
det tröstlösa, hopplösa Nu är vår lott.
Du lyckliga, du som fått minne och hopp
och ser med förtröstan mot himmelen opp,
förstår du den Gud som vi icke förstå,
då måste du känna hans kärlek också.
Du vill ej, du kan ej, du får ej till lön
förtrampa den värld, som han skapat så skön,
som lefver och känner och lider med dig,
den värld som Han älskar och sluter till sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
