| I:5 |
År 1833.
Vetandets törst.
Världen är vid, och mitt mål det är långt, och det glänser i fjärran
klart som en tindrande stjärna i skyn uti lefnadens skymning.
Dock jag vill fram. Han törstar i mig, den eviga anden,
har ingen ro, ingen ro. Den tysta, brinnande längtan
bryter sig väg, går fram med kraft och känner ej hinder,
tills i den strålande källans flod sin svalka han finner.
Stigen är brant, om vilse vi gå, hvem leder vår kosa?
Eviga ljus, vårt hopp, vårt mål, du ständigt oss lede
hän genom nattliga dimmor ditbort, där lefnadens vågor
brytas emot det oändligas strand! Där hamnar vår längtan,
där, obunden och fri, når anden sin svalka, och renad
vetandets törst, oändelig själf, det oändliga hinner.
28 Maj.
