Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gröna kammarn i Linnais gård ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höra; hon fortsatte sin gir åt vänster i långa vågformiga
bukter öfver det blanka isfältet.
Under tiden begynte det blåsa, och vinden fläktade
friskt öfver Ringas smärta skuldror och de fladdrande
fållarna af hennes korta åtsittande sidenpelisse. Den
som någonsin åkt skridsko i stark blåst och på jämn is,
vet väl huru snabbt och oemotståndligt man jagas framåt
af medvinden och huru mödosamt, ja stundom omöjligt
det är att åter arbeta sig fram i motvind på återvägen.
Flyga är oss tungfotade barn af jorden förnekadt, men
ingen rörelse liknar så fågelns flygt, som skridskoåkarens
snabba och lediga färd på hans glatta bana. Ringa erfor
i början hela det obeskrifliga nöjet att så, på stormens
vingar, utan all möda, utan att ens röra arm eller fot,
mera sväfva än ila framåt med en hastighet som endast
kunde jämföras med den kryssande falkens. Och när
man såg denna smidiga, lätta, luftiga gestalt, så sorglöst
yr, så förtjusande glad bortsväfva mot fjärran,
kvar-lämnande knappt två omärkliga fina ränder af stålet i
den brakande isen, hvilken rundtomkring henne utbredde
sig som ett omäteligt klarblått, stjärnströdt och
genomskinligt spegelglas — då hade man lätt kunnat taga
henne för en af dessa nyckfulla najader, som uppdyka
ur djupen och dansa i aftonlugnet öfver sjöarnas blanka
silfverytor.
Ringa var ett barn, och hon glömde i denna stund
kapplöpningen, holmen, sin lilla förtret, sin far, sin
syster; hon var en svala, en vind, en bevingad fé — hvar
finns ett nöje som detta vid sexton år och med solsken
i hjärtat? Hon tänkte på intet annat än att flyga, dansa,
ila än längre och åter längre, bort mot detta dunkla,
obestämda fjärran, som vinkade henne, såsom det evigt
vinkar hjärtats oklara längtan bort — bort — bort!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
