Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gröna kammarn i Linnais gård ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Om svaret berodde på mig, sade han, hade jag
redan hört nog. Men svaret tillhör Ringa Littow. Jag
underkastar mig det.
Ringa såg upp — ljusskenet föll öfver hennes vackra
förgråtna ögon och hennes blonda hår, hvaraf en ostyrig
lock fallit ned öfver kinden. Hon betraktade sin syster
med ett uttryck af obeskriflig barnslig förundran och
sade med låg röst:
— Jag trodde att du höll af honom!
En glödande rodnad betäckte Annas kinder, men hon
svarade fermt:
— Du borde bättre veta om jag kan sätta något
värde på en person, hvilken begagnar gästfrihet och
förtroende som medel att vinna egennyttiga afsikter, till och
med på bekostnad af deras lycka, som han föregifver
sig älska.
Lithau stod mörk och tigande lutad med korslagda
armar mot dörrposten och betraktade Ringa. Det vackra
uttrycket i hennes fina drag öfvergick från förundran till
häpnad, från häpnad till harm.
— Nej — sade hon sakta — du har aldrig älskat
honom!
— Jag ? ... Aldrig! utropade Anna.
— Men jag — fortfor Ringa med en bestämdhet
som man aldrig förr sett hos henne — jag älskar honom,
jag! Jag har älskat honom förrän jag visste det själf,
från första stunden jag mötte honom på isen. Jag skulle
aldrig ha sagt honom det, om du hållit af honom. Men
nu säger jag det, om än hela världen hörde det. Hvarken
du eller någon skall kunna förbjuda mig det.
— Du, en Littow! Han, en herre från landsvägen!
— När jag var liten — återtog Ringa, allt mera
bestämd — gycklade du öfver mitt namn och sade att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
