Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Vågbrytaren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Severin svarade icke, men rodnade som en flicka.
Vincent Vågbrytaren teg några ögonblick och sade därpå
beslutsamt:
— Älskar hon dig?
— Jag vet icke ... jag tror icke, stammade den
blyge ynglingen, synbart förskräckt att ha låtit undfalla
sig en hemlighet, som varit honom så helig, att icke
ens hans trognaste vän bort ana dess tillvaro, ja att
han knappt i nattens tystaste dröm vågat tillstå den för
sig själf. Det förekom honom som skulle träden i skogen
förråda honom och hviska till hvarandra det älskade
namn, hvilket ännu aldrig blifvit oskäradt af ett ljud
från hans läppar.
— Godt, sade Vincent. Gå till Sörnäs; jag åker
till staden.
— Nej... nej, far icke dit! Hvartill skulle det tjena?
— Fråga mig icke. Jag lofvar dig att sist om två
timmar vara tillbaka.
— Låt mig följa dig!
— Din tant är orolig... hon är orolig... gå,
Severin! Om två timmar är jag åter hos er.
— Vincent... nej, åk icke till staden!
Det var för sent. Vincent Ek hade kastat sig i
droskan och lät köra allt hvad hästen förmådde öfver
den knaggliga vägen. Severin följde honom några steg,
men när han såg sig ur stånd att hinna den bortilande,
stannade han obeslutsam och tvekande. Om några
ögonblick fortsatte han sin vandring till Sörnäs, snarare lik
en gosse som tappat sin bok på vägen till skolan, än en
yngling som går till den älskades möte.
Med läsarens tillåtelse skola vi nu följa Vincent
Vågbrytaren på den färd, som hans vän, kanske ej utan
skäl, så ifrigt af rådde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
