Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Mirabeau ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Just så, svarade smeden.
Han behagade mig denna akton mer än körut.
Det var någonting manligt öppet i hela hans väsen.
Han kritiserade mycket och stundom skarpt, men det
var ingen vanlig kammarkritik. Han tog saker och
människor krån stora synpunkter. De små brydde han
sig ej om.
Jag väntade verkligen att han skulle visa mig någon
uppmärksamhet, men han tycktes knappt märka min
närvaro. Detta körtretade mig. Ansåg han mig kör så
ful, eller så dum, att det ej lönade mödan hedra mig
med ett ord? Hvad det beträffar, så — vederstygglig
är jag just icke, och dum... nå, det ville jag likväl
ödmjukast undanbedja mig.
Mamma gjorde ett försök att erhålla enskild audiens
för den länge och rysligt tillämnade varningen. Men det
lyckades icke. Tant skyllde på trötthet, och vi gingo
till hvila.
Mot min vilja drömde jag om den oslipplige smeden.
Jag tyckte mig vara ett stycke koppar och ligga djupt,
djupt ned i jordens innandöme. Omkring mig bultades
och hamrades, smeden steg ned, fann mig och vände
mig granskande i sin hand. Jämnt så mycket som behöks
till en fempennis slant, sade han. — Detta förtröt mig
så, att jag vaknade.
När jag en stund legat sömnlös och begrundat
om det ej vore min skyldighet att hata smeden, föllo
mina ögon på den fällda gardinen och varseblefvo ett
fladdrande sken. Det förekom mig tillika som vore
rummet ovanligt ljust. Det är månsken, sade jag till
mig själf och begynte räkna till hundra, hvilket var ett
osvikligt medel att somna, den tiden jag läste aritmetik
i skolan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
