Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Mirabeau ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta tog Danton med skäl som en utmaning, och följden
var att min sköna muff, som kostat åtta rubel i
Petersburg, innan kort såg ut som den uppstoppade
bäfvern i universitetets museum, sedan malen ätit upp
pälsverket.
Aftonens äfventyr voro ej därmed slutade. En
alns-hög docka inbars, fyndigt hopfogad af snö, med ilädning
af näfver och coiffure af hyfvelspån. På henne stod
skrifvet: »vänta; hon smälter i sinom tid».
Ingen adress. Emedan gissningen var fri, ställdes
dockan på en stor tebricka att smälta.
Det blef mig för kvaft i salen. Jag gick ut på
trappan. Himlen hade klarnat, det var en lindrig frost;
evighetens stjärnor skådade tindrande ned på den lilla
jordens korta julfröjd och mitt oroliga hjärta.
Då hörde jag steg bakom mig. Smeden?... Nej,
det var Malla Södergren, som skulle vara öfverallt och
nu skyndade som ett biåsväder till folkstugan.
— Nå, Malla? frågade jag.
— Nå, Augusta? frågade hon tillbaka.
— Hvad tror du?
— Jag tror allt.
— Hvad vill det säga? Allt?
— Smeden reser i morgon bittida. Han har beställt
häst till Onkkala klockan sex.
— På julmorgonen?
— Som jag säger. Det är nu färdigt, hvad det
sedan må vara. Men nu måste jag dit ned, för att se
efter folket. De vore i stånd att tända eld på halmen.
Hon försvann, och jag såg på stjärnorna. Jag har
alltid älskat stjärnorna. De äro så långt borta —
hundratusende mil och millioner år — likväl kan man bikta
för dem. Sägen mig, klara stjärnor, hvad är bestämdt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
