Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det gyllene spöket ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kusken hade nu lyckats tända fnösket, drog med
välbehag ett par ansenliga rökar, jämkade seltyget, pådrog sina
hundskinns vantar, närmade sig kuren och svarade lugnt:
— För det att vägen är stängd.
— Rappa till den lymmeln och vräk honom ur
vägen! fortfor samma stämma i kuren, påtagligen i den
förmodan att någon tavastlänning stängt vägen med sitt
lass och ej hade lust att vika åt sidan.
— På den biter intet mindre än sexton mans styrka,
svarade kusken i samma ton.
Nyfiket att se hvad detta kunde vara för en best till
tavastlänning, sträckte sig nu ett tjockt hufvud fram ur
släden, med sådan omsorg insvept i en väldig grå bahytt,
att man, ifall det varit litet ljusare, knappt kunnat skönja
mer af bahyttens invånare, än en stor, rödfrusen näsa.
— Jag ser ingenting framför oss, återtog det tjocka
hufvudet, som ej kunde urskilja den hvita snövallen
framför släden.
— Det tror jag nog, genmälde kusken lika
fleg-matiskt.
— Så kör på dål upprepade rösten frän den gråa
bahytten i en mindre afgörande ton.
Denna förnyade uppmaning ansåg kusken troligen
icke löna mödan att besvara, ty han begynte stillatigande
aflösa betslet från hästens hufvud och mata åt honom
en kaka bröd.
Det tjocka hufvudet syntes icke böjdt att gifva sig
lika tåligt tillfreds. Det vände sig till den lille
skjutspojken frampå kusksätet och frågade, mindre befallande,
om han visste huru långt det ännu kunde vara till
gäst-gifvargården.
— Vi äro nu först på halfva vägen, svarade gossen,
hackande tänderna på engång af köld och fruktan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
