- Project Runeberg -  Noveller. Band 4 /
47

(1902) [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det gyllene spöket ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

arka*, såsom det heter uti vår finska psalmbok. Salig
svärfar, som ej fördrog guld mer än en tattare vill se
en fotblack, fortfor likväl att älska den gula metallen
såsom han aldrig älskat någonting annat i himmelen eller
på jorden. Han samlade i kaggarna dukat efter dukat,
men alltid i mörkret och med svarta handskar på
händerna. Han kände så väl vikten och klangen, att ingen
kunde bedraga honom. Mottog han om dagen ett
guldmynt i sina likvider, skedde det alltid med bortvända
ögon och handsken pådragen. Jag stod väl hos gubben;
ofta lät han om kvällarna kalla mig in i sitt rum.
Margret, sade han, räkna dukaterna! Då ville han alltid
att jag skulle låta dem klinga. Hör du, sade han, är
det icke musik? Men, svärfar, sade jag engång till
honom, låt oss tända upp ljus; det är så nöjsamt att se
de vackra pengarna ... Nej, sade han och grep mig hårdt
i armen — intet ljus! intet ljus!... Ändock hände,
bevare oss väl, en kväll, när svärfar och jag sutto på detta
sätt i mörkret och räknade och klingade, att
tjenste-flickan, som var nyss kommen till huset, hade något
ärende till mig och inträdde med ljus i rummet. Salig
svärfar sprang upp, och guldmynten trillade åt alla håll
öfver golf vet. Världens tider 1 Aldrig kan jag förgäta
hur han såg ut, när ljuset så oförmodadt sken in i
kammaren. Han blef hvit som ett lärft, han stirrade
som en besatt på det utspillda guldet, likasom kunde
han ej vända sina ögon därifrån, fastän denna syn slet
honom sönder som när man rifver ett bombasinsstycke
rätt efter tråden. Slutligen rusade han med ett anskri
öfver golfvet, trampade på guldmynten, likasom han
trampat på giftiga djur, och ropade åt oss att vi skulle
döda ormarna, som ville bita honom. Jämmer, hvad
kunde vi göra? Från den stunden blef Hans Kristofer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 21:40:11 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/topnov4/0047.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free