- Project Runeberg -  Noveller. Band 4 /
85

(1902) [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det gyllene spöket ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hände sig oförmodadt att min rikedom, som jag ansett
outtömlig, med ens tog slut, och jag nödgades nattetid
fly från den stora staden, fly från alla förtjusande nöjen,
alla muntra sällskaper och lättfärdiga sirener, för att icke
falla i händerna på en mängd förbittrade fordringsägare.

Jag flydde, utan att veta hvart. Jag var trött vid
lifvet, men »det stora obekanta» bortom grafven
förskräckte mig och tvang mig att lefva. Det var vid denna
tid franska republiken uppsatte tretton arméer på en
gång. När morgonen inbröt, befann jag mig i en liten
stad, där en trupp af unge frivillige tågade ut under
marseljäsens toner för att förena sig med Pichegru’s kår.
Mitt beslut var fattadt, jag gick i republikens tjenst och
fäktade i nära tolf blodiga år, först under Pichegru, sedan
under Bonaparte, i Holland, Tyskland, Italien, Egypten,
tilldess att jag, sårad vid Austerlitz af ett sabelhugg
i hufvudet, erhöll majors afsked i början af år 1806.
Under dessa tolf år hade jag i den store Napoleons skola
lärt känna en afgud, för hvilken jag lefde och stred,
nämligen äran, och jag var icke ensam därom; hela
franska armén, eldad af segrarna, dyrkade samma Moloch,
som i sitt glödande gap uppslukade tusende efter tusende.
0, det var dock en skön afgud, med högburen panna
och ädel hållning! Mitt hjärta värmes ännu vid tanken
därpå; skada, skada, att han var så blodig och så
själfvisk! Den, som jag sedan dyrkade, var ett vidunder
af lägre art, men, om möjligt, än mera själfvisk och än
mera själamördande.

Här inträdde åter en paus, hvarefter den gamle
fortfor:

— Hvarför skulle jag dölja för dig sanningen —
ehuru du ej kan förstå den i hela dess vidd? Efter mitt
afsked dref jag några år omkring med en knapp pension

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:03:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/topnov4/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free