Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det gyllene spöket ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12. Botgöraren.
Förstår du mig nu?
Kommissariens — eller, som vi denna natt kunna
kalla honom, majorens — blickar flögo skyggt kring
rummet, likasom fruktade han att återse det fantom som
förföljde honom. Men han såg ingenting; den stora
lampan kastade ett matt sken öfver alla föremål. Lisu
gömde under förklädet sin vänstra hand med guldringen,
som hon fått till minne af sin första nattvardsgång. Den
gamle tycktes förstå henne; han smålog sorgligt och
fortsatte, efter några ögonblicks tystnad, sin berättelse.
— Begär icke att jag skall skildra för dig mina
känslor vid denna oväntade syn, hvars betydelse jag
kände blott alltför väl. Förgäfves bortvände jag mina
ögon; guldhögarna omkring mig tycktes lefva och säga
till mig: vi äro priset för din själ! 1 den stora spegeln
i rummet såg jag den döde ynglingens brustna ögon,
hans bleka kinder, hans guldglänsande hufvud. Mina
nerver uthärdade icke denna syn; jag föll i en lång
vanmakt, och när jag åter kom till besinning, hade
spelhusvärden tagit mitt guld i förvar och låtit föra mig till ett
dårhus, troligen i det hopp att jag aldrig mer skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
